It’s past ten pm, I have yet to blog and finish a meditation challenge-activity as well as send off a challenging activity of my own to my digital #tankespjärn client, before I hop into bed. Pop the cat is draped elegantly across the sofa, right next to me, my guess is he’ll run after me once I get off the couch, to beat me to bed.
I am not really in blogging-mode, and yet, here I am, willing myself to write. You see, these past months I’ve not made time for blogging in my extremely jam-packed calendar, and it affects me. I ground myself when I write; I become aware of what I am, where I am, who I am when I sit down to let my fingers tip-toe across the keyboard. So the fact that I’ve been a busy bee coupled with the fact that I haven’t blogged is starting to take its toll. Blogging is a part of my wellbeing practice.
Had a friend suggest I ”just write, you don’t need to publish it”. But that’s just it. I don’t ”just write”. Or at least, way too seldom. Publishing my writings is what makes me write, especially as I have the intention to blog daily. That means I write daily, and that is of huge benefit to me.
So here I sit. Ten past ten at night, after a long day of three different networking meetings, four almost-half-hour bike rides, and both choir and guitar practice. Writing. Getting into the habit of blogging daily again. A habit that serves me.
Possibly I should take a helicopter view of my blogging routine, and set up a new set of intentions. Perhaps daily isn’t optimal? Perhaps it should be every other day, perhaps only on weekdays, perhaps… well. Who knows. For now, though, getting back on the horse again seems like the wisest thing I can do.
Jag tycker också att det är så oerhört skönt att skriva, det är som att saker och ting blir tydligare i skrift, än i tankarna. Men jag har inte längre något tydligt pensum. Just nu får det bli när jag behöver det…
Jag får också kreativt utlopp med att skriva. Det är så skönt att sätta ord på känslorna. Och som du så går det i vågor och det är helt ok. Är det inte skoj så är det svårt att skapa för mig.
Jag känner igen mig så mycket i vad du berättar att skrivandet är för dig. Men också det där med att “bara skriva”. Det är inte “bara skriva” för mig heller. Men jag har märkt att jag behöver en känsla för att kunna skriva. Jag kan inte tvinga fram det. Men om jag vill och får känslan då kan klockan stå på vad som helst. Då skriver jag. Och det är alldeles alldeles underbart.
Så härligt du beskriver din process!