Noticing myself getting wound up. In a meeting. Where my professionalism is being questioned, albeit subtly so. Or at least, that is my perception. That’s the tone of my inner dialogue.
Do I need to prove my worth?
Do I need to prove my professionalism?
Do I need to prove the questioner wrong?
In the moment, that’s sure what it feels like.
I land.
I am grounded.
And the answer is No.
I know.
My worth. My professionalism.
That there is no Right or Wrong in this instance (how seldom there are!), and hence, I need not prove anything. It is enough for me to simply show up and respond to what shows up.
Amen to that. And what a blessing to have access to that groundedness. To master the art of taking a breath befor acting. <3
Yes.
Learning to breathe, both literally and figuratively, what a powerful tool it is!
Åh, vad bra! Ibland kan automatreaktionen vara att gå i försvar på något sätt, men skönt när en kan lugna ner sig och välja. Ibland behövs ingenting, det kan passera, en kan nyfiket notera vad som händer där inne och gå vidare. Ibland kan en respons krävas, men kanske av andra skäl, inte för att bevisa att en duger.
Ja – visst är det fantastiskt att kunna skapa den där lilla luckan av distans, som möjliggör ett medvetet val!